Jag står stilla vid ett trafikljus, bilen framför mig börjar rulla och jag släpper på gasen, har enbart blicken på bilen framför och när jag precis passerat den heldragna linjen så ser jag i ögonvrån att det är rött.
Jag tvärnitar och backar eftersom bilen bakom mig är mer alert och vaken än vad jag för tillfälligt är, så den står flera meter bakom och väntar tålmodigt på att det ska slå om till grönt.
Direkt slås jag av hur lätt det är att bara följa framförvarande när den kör, så väl i trafiken som i övriga livet, när man för en stund är ofokuserad på vad man egentligen gör och vart man är på väg samt vilka regler som finns på vägen fram till dit man ska.
När sånt här sker, som ju såklart kan tyckas väldigt mini, en bagatell som bara är som en fis i vinden som bara blåser förbi lätt osv osv, men jag slås ändå av en kraftig våg av insikter som bara bombaderar mig med tankar, möjligheter och paralleller.
Jag kommer att tänka på hur lätt det är att dras med i den våg av rädsla som just nu pågår i världen. Hur lätt det är att dras med i hat, i missnöje, i att alltid hitta en syndabock, någon att skylla livet, världen eller annat som jag med just min åsikt tycker är fel, orätt eller tom orättvist.
Tillbaka till vad som hände i bilen kan jag i princip höra hur den i bilen bakom mig säger, ”vad i hel—te tänker den personen med?” ”Hallå liksom…. Idiot….”
Och i min bil sitter jag, och skäms. Samtidigt som jag backar tillbaka så känner jag att jag egentligen skulle vilja hoppa ut ur bilen, gå fram till alla bakomvarande och meddela att jag är frisk, jag är vaken, mobilen ligger i väskan och inte i handen, jag är bara disträ och för en sekund tappade jag mig själv och min uppmärksamhet på en viktig regel. Men jag går inte ut och deklarerar min oskyldighet, jag kryper ihop i förarsätet och säger ”sorry” (i hopp om att de bakomvarande fångar upp den energin även om de inte kan höra mig) och sen känner skuld. Skuld för att jag ”vet” att bakomvarande redan med 99% säkerhet dömt mig som IQ-befriad, som en person som är ouppmärksam, sämre än andra…. alternativt tror de att jag har dålig syn (vilket är sant) eller att jag är kvinna (vilket också är sant) eller att jag är över 80 och fortfarande kör bil.
Varför tror jag att den i bilen bakom tänker eller säger så här? Kanske för att jag själv också varit sådan och kan fortfarande vara sådan om än mer sällan än förr. Jag hör även att min man är sådan ibland när han kör. Så jag antar att den i bilen bakom är väldigt lik mig och oss….fast just nu lite bättre som förare än vad jag är…
I livet är det lätt att vi dras med i rädslor, i hat, i missnöje, i klagan och gnäll. Jag dras med – ofta, fast jag vet det jag vet. Jag är inte perfekt – vad nu perfekt är, per definition.
Om en person kör mot rött, som vi t ex i vardagen just nu kan se som att en stor politiker kör mot rött genom att exempelvis göra något som just jag absolut inte tycker om eller som jag kan tycka är idioti, så förvandlas jag lätt till en dömande, gnällig, uppgiven människa, som suckar, spyr ut lite missnöje och hat, t ex på sociala medier eller i fikarummet på jobbet. Men om jag har en bra dag och känner mig i balans så tänker jag ofta; vad tjänar det till? Vad vinner jag och omvärlden på mitt gnäll? På min åsikt? Kan jag framföra min åsikt på ett mer effektivt sätt och mer positivt sätt. Kan jag inspirera någon, Kan jag få någon att inspireras till att titta mer på sig själv och sina nära relationer än sin relation till exempelvis en politiker?
Det som är nära är oftast svårt och det är på något konstigt sätt enklare att gnälla, förfasas över och vara rädd över att en ledare som sitter i USA och som nyss verkar ha skrivit på en enligt mitt tycke idiotisk abortgrej som jag absolut inte kan påverka genom att just gnälla och småfisa…det verkar enklare än att t ex vara mer vänlig till sig själv och sin omgivning, det verkar enklare att döma en man jag inte känner än en man jag vet en del av historien bakom. Enklare att döma andra än att titta sig själv i spegeln.
Om jag däremot vänder på det och frågar mig själv; Om jag nu tycker det är så hemskt. Vad kan jag göra åt det? Kan jag påverka genom gnäll? Chansen är inte överhängande stor…Kan jag påverka genom att inspirera andra? Blir någon inspirerad av gnäll? Har du någonsin känt dig upplyft och taggad av gnäll? Har du känt dig taggad av inspiration? Kan du påverka genom konst, genom ord som får människor att tänka till? Genom att starta en rörelse i universum där vi kvinnor ställer oss upp och lugnt och vänligt med båda fötterna på jorden säger; Det räcker nu! Vi tar tillbaka rätten till våra kroppar och det våra kroppar kan bära, precis som du har rätt att ha dina kulor kvar och fortplanta dig även om just jag anser att din avelslinje har lite defekter som kan ifrågasättas om de borde avlas på. Jag förstår att du har din rätt att vara här på jorden precis som jag, även om våra värderingar går isär i vissa frågor och går ihop i andra. Men hur kan jag komma runt eller förbi hatet som haglar över oss alla just nu. Hur kan jag komma förbi alla dem som hånaktigt står och hejar på vardera sida? Ska jag hoppas på det bästa och springa i mitten och be en bön att inte bli nerskjuten av alla hatkulor, eller ska jag göra som insikten sa till mig i bilen när jag höll på att köra mot rött bara för att jag för stunden följde den som var framför: Var vaken, gör ditt bästa, bara för att den framför kör mot rött så är det kanske inte bra för dig att hänga efter just idag. Det kanske är bättre att stå i min egen kraft. Att titta på min relation till mig själv och mina nära och kära och kanske börja där.
Om jag då ska kunna följa min insikt behöver jag fråga mig själv vad som krävs av mig för att jag ska kunna ha möjlighet att genomföra den i min vardag. Vad behövs för att vara vaken och alert för just mig? Sömn är det första som kommer till mig. Har jag bra sömn? Sover jag tillräckligt? Svaret är nej, jag slarvar vääldigt mycket med min sömn. Kan jag ändra på det? Svar ja. Nästa sak; Mat. Jag behöver regelbundna näringsintag för att vara vaken, lugn och alert. Äter jag regelbundet? Nja, inte alltid….kan definitivt förbättras, framförallt frukost och lunch. Kan jag ändra på detta? Svar Ja.
Är jag vänlig och snäll mot mig själv i övrigt? Svar, nja, finns definitivt förbättringspotential.
Så frågan är, hur sjutton har man tid (och energi) över att gnälla på en man i USA när man kan göra massor med sig själv för att åstadkomma storverk både inom och utanför sig själv?
Detta vara bara lite tankar omvandlade till ord som behövde komma ut ur mig efter min lilla våg av små insikter vid trafikljuset idag.
Det gäller att passa på att skriva när balansen tillfälligt infinner sig! När man förstår att en återkoppling till sig själv är viktig, välbehövlig och sund.
Imorgon kanske jag är gnällig igen, delar hat i sociala medier, skäller ut rektorn på dotterns skola, kallar sonen för omogen, beter mig som en mobbare när jag bara råkar tycka något, eller beter mig som den personen jag minst vill efterlikna. Vem vet…jag kanske tom kör mot rött, fast i vaket tillstånd och för att jag känner för det. Springer ut och räcker fingret åt bakomvarande som dömer mig som idiot. Bara för att jag kan och för att jag känner för det…
Men mest av allt vill jag nog bara sprida lite kärlek, lite insikt, lite eftertanke och att vi alla inklusive mig själv ska bli lite mindre dömande sådär generellt…så att kärleken får plats.
Senaste kommentarer