Grattis på födelsedagen Singha!

Idag skulle du fyllt 9 år. Jag trodde någonstans att jag faktiskt skulle får vara med om det. Sista året var du pigg och glad trots din Cushingsdiagnos samt att du gick igenom en stor operation i början av året.

Den där knutan som hade börjat växa okontrollerat hade vi medvetet avvaktat med efter inrådan av veterinär som precis som vi först misstänkte att den hade med Cushings att göra. När den blev stor och stenhård så beställde vi tid för biopsi och bara på de sista två veckorna i väntan på den provtagningen växte den ytterligare och var nu gigantiskt enligt oss Den rymdes inte längre i min hand.

Efter biopsin ville såret inte läka och det luktade verkligen apa. Vi beslöt oss för att operera bort den efter noga överväganden igen tillsammans med två av Singhas veterinärer. De sa att det var en extremt stor operation och att det fanns en risk för att Singha skulle bli halt.

Vi tog den risken eftersom alternativet var att låta honom somna in. Det kändes helt fel att avliva eftersom han var så pigg och glad och fortfarande både matglad och hoppig och studsig när något gott vankades eller när vi skulle ut på promenad.

Operationen var lång, han förlorade blod och fick en blodtransfusion, han fick stanna 3 dagar på djursjukhuset och sedan hämtade vi hem honom. Det var en pigg och glad kille som skuttade hem nästintill obemärkt. Vi såg inga tecken på någon hälta överhuvudtaget och vi var så glada.

Tiden efter op gick jättebra och han läkte snabbt. Vi såg inga tecken på någon ny knuta som vi blivit förvarande om kunde komma ganska snabbt.

Inte förrän i början av hösten kändes det en liten svampig knöl precis där operationsärret var.

Den 5 oktober satt jag med Singha och världens influensa som gjorde att jag knappt kunde prata på djursjukhuset i Hässleholm. Det var min födelsedag och jag valde den snabbaste tiden vi kunde få även om det innebar att jag kanske skulle få tråkiga nyheter just den dagen.

Veterinären meddelade efter röntgen och undersökning att det var samma form av cancer som kommit tillbaka men nu mer snabbväxande. De sa att alternativen var att antingen låta honom gå med knutan tills den blev ohanterlig och då låta honom somna in, alternativt operera honom igen och hoppas på att förlänga tiden med honom. De sa att vi kunde få allt från 3 mån till 1 år. Jag tyckte 3 månader “dög” bra även om jag hoppades på 1 år. Det har alltid funnits en känsla med Singha att jag har varit glad för all tid man fått, dag för dag.

Om vi beslöt oss för att skippa operation så var tiden kvar med Singha kanske något kortare men såklart helt omöjligt att sia om, sa vet.

Jag kände mig extremt velig. Jag ville inte utsätta honom för en operation till, samtidigt ville jag såklart ha honom kvar så länge som möjligt om han fick må bra. I de lägena önskar man att man kunde få ett verbalt svar direkt från sin hund och helt gå på vad den själv vill.

Vi diskuterade för och nackdelar och jag kände mig ytterst tveksam, som om jag kände något på mig men kunde inte sätta fingret på vad, och hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle sluta som det gjorde.

Operationstid bokades till den 17 oktober, vilket var första tiden som var ledig hos den veterinären som opat Singha förra gången och som är en extremt duktig kirurg. Den här gången skulle operationen vara kort och som en dagop. Han skulle få komma hem redan på kvällen.

Vi fick ett samtal på eftermiddagen mot kvällningen att operationen var över och att den gått bra och vi kunde komma om ca 2 tim och hämta. När vi kom dit och möttes av Singha i väntrummet så blödde han kraftigt från såret och djurvårdaren som skulle lämna över sa att  de var tvungna att se över det först och tog tillbaka honom in på ett rum där vi blev sittandes i över 2 timmar i väntan på att dränaget skulle sluta läcka så mycket som det gjorde.

Vi kände att något var fel, men inte på Singha utan mer på deras behandling av honom. Vi fick till slut hem honom i ett stort orange paket om benet och en tid 3 dagar senare för att ta dränet.

Allt gick bra hemma och vi märkte inget konstigt varken med aptit eller övrigt förutom en lite större hälta direkt efter op och såklart en trött kille första dygnet. Vi gjorde precis som förra gången, vi gav honom smärtstillande men uteslöt antibiotikan eftersom han brukar få blod i avföringen av antibiotika, vilket veterinärerna visste.

Här gjorde vi ett misstag som tog för givet att vi skulle få exakt samma tabletter utskrivna som första op. Vi kände oss trygga och var inte lika överkontrollerande och överbeskyddande som vi alltid varit innan. Nu i efterhand är det en liten gåta hur det kunde bli så. Vi har alltid känt oss extremt jobbiga gentemot veterinärer när vi tvingats vara övertydliga med varenda liten detalj angående Singha tidigare. 

På torsdagen 3 dagar efter op åkte jag med Singha till Hässleholm och skulle plocka dränaget. När vi kom dit var han glad och pigg men veterinären tyckte dränet vätskade för mycket och ville att vi skulle återkomma på drop in tid på lördagen. jag sa att det kunde vi inte utan vi bestämde istället dagen efter, på fredagen, eftersom att vänta till måndag skulle vara för lång tid enligt vet.

Lite nedslagen och besviken åkte vi därifrån och jag vet att jag noterade hur följsam Singha var när vi passerade andra hundar i väntrummet på vägen ut. Det var inte riktigt så han brukade bete sig. Jag tänkte inte mycket mer på det utan kände mig bara lättad att han inte reagerade på någon hanhund i väntrummet. Han hoppade in i bilen och vi körde hem.

40 minuter senare parkerar vi hemma och jag märker att det är inte riktigt samma hund som hoppar ur bilen. Han ser trött ut och han går raka vägfen in i sovrummet och lägger sig. Utan att passera vattenskålen. Något var fel.

Jag försökte ge honom mat men han höll huvudet högt, andades lite snabbare än vanligt och dreglade en del och vägrade äta. Jag ringde veterinären direkt och de trodde han fått en chock av besöket.

Jag bara virrade på huvudet åt att ens komma på tanken att han skulle fått ett trauma av det besöket. Det fanns inte på kartan, inget konstigt hade inträffat och han har varit på djursjukhuset så många ggr så vi tappat räkningen.

Vi kom överens om att avvakta några timmar och blev det sämre fick jag komma in med honom för koll. Jag undrade om det kunde vara smärtplåstret som innehöll morfin som kunde göra honom illamående och slö. De sa att det kunde det vara och därför beslöt vi gemensamt att jag skulle ta av honom det.

Ett par timmar senare kom maken hem och efter en stund beslöt vi oss för att köra in med honom till djursjukhuset. han kunde då gå för egen räkning ut i bilen men mycket mer var det inte.

Jag hade då läst på biverkningarna på de smärtstillande tabletterna vi fått utskrivna på honom och exakt alla symptom som var uppradade där hade han.

Veterinären som undersökte honom sa att det mycket möjligt kunde vara smärttabletterna som han fått en reaktion på och att det isåfall nog skulle vara ganska lätt att vända förloppet och få honom stabil igen.

Jag kände mig ytterst tveksam, jag hade aldrig sett honom så slö och så medtagen förr. Min känsla var inte positiv när vi lämnade honom där för observation över natten. Maken som är en obotlig optimist kände sig säker på att allt skulle gå bra.

Den natten sov jag inget vidare men var glad på morgonen av att telefonen inte ringt under natten. Det var ett gott tecken eftersom de sagt att om något försämrades under natten skulle de ringa direkt.

Strax efter kl 8 ringer telefonen. Veterinären låter stressad och säger att Singha inte varit ute och kissat sedan 2 på natten och att han var mycket dålig och att de varken kunde få upp sockret eller mäta blodtryck på honom. De sa att jag nog fick överväga att komma in.

Jag blev helt paralyserad. Gick runt som i en dimma och försökte få tag på kläder att sätta på mig för att köra dit, samtidigt pratade jag högt med Singha att han inte fick dö nu och samtidigt virrade jag runt och visste inte om jag skulle ringa barnen och fråga om de ville följa med eller om jag skulle låta det vara.

Jag fick inte tag på maken så jag ringde barnen och båda ville följa med in. Direkt efter ringde veterinären igen och sa att det nu var riktigt bråttom. Hon undrade om de skulle låta honom somna in av sig självt om jag inte hann fram i tid.

Jag var så ställd så jag fick bara fram att jag vill vara där hos honom.

På vägen dit fick jag tag på maken och jag hämtade upp dottern och maken hämtade sonen på skolan och så möttes vi där inne hos Singha.

När vi kom in låg han ensam i ett eget stall och de hade kopplat på honom syrgas.

Han reagerade på vårda röster och försökte lyfta huvudet och man såg att veterinärerna fick ett litet hopp, vilket gjorde att man själv började hoppas igen.

Vi satt ute i väntrummet då och då när de skulle ta nya prover på honom. Jag satt och kodade på honom och försökte skicka all positiv kraft jag kunde förmå. Det kändes så fel. Det kändes alldeles för hastigt, helt konstigt och bara fel helt enkelt.

Veterinärerna sa att de hade vänt sådana här patienter förr men att vi inte skulle hoppas för mycket.

Detta gjorde att vi sköt fram vårt beslut om och om igen. Veterinärens kom in och sa att de ville ha ett beslut på eftermiddagen om hur vi ville att de skulle fortsätta. De sa att de kunde hålla på hela natten om det var så, men det kanske inte var direkt värdigt för Singha.

När de tog sista proverna kl 15 och de återigen varken kunde mäta hans blodtryck och sockret hade sjunkit igen så tog vi vårt beslut att låta honom somna in.

Det var det jobbigaste beslutet vi någonsin har behövt ta när det gäller något djur.

Singha dog av en blodförgiftning orsakad av trolig läkemedelsförgiftning som skapade inre blödningar.

Skuldkänslorna var enorma direkt efteråt. Alla säger alltid att “ni gjorde vad ni kunde”. Jo, visst är det kanske en tröst att kunna tänka så, men samtidigt inte. För vi visste att vi inte hade kollat och varit övertydliga vid den här operationen. Vi visste att vi kände oss “för” trygga. Vi visste att vi gjort en miss. Och samtidigt var vi så arga för att veterinären gjort en dundermiss som inte kollat biverkningarna efter allt vårt tjat tidigare om att han lätt får blödningar av läkemedel.

Jag trodde jag skulle få uppleva den här dagen då du skulle fylla 9 med dig.

Du ville annorlunda, eller livet ville annorlunda.

Jag är dig evigt tacksam för allt du lärt mig. Allt om vacciner och hur vi övervaccinerar inte bara våra djur utan även människor idag. Hur lätt det är att så länge man mår bra bara svälja allt som påstås och köpa skrämselpropaganda om att läkemedel är det som botar osv osv. Du har lärt mig vara ödmjuk inför vad en avlivning innebär. Att man inte bara plockar bort en individ för att man hade önskat en mer annorlunda utgång än vad man fick.

Du har lärt mig ha tålamod med att bygga upp en kropp till hälsa igen. Du och jag läkte ungefär samtidigt och alla de örter och andra saker som fick dig mer stabil och din lever att fungera någorlunda igen väckte mitt intresse för vad naturen kan göra för oss om vi bara vill och orkar läsa på.

Din urna står här hemma och jag har sagt grattis till dig flera gånger idag, för jag vet att du är med nånstans även om jag inte kan se dig.

Jag saknar dig vansinnigt mycket och ditt sätt att hälsa på oss, du väntade alltid på din tur efter galenpannan Lakka och du log med mungiporna och sedan skulle du gå tunnel flera gånger och få kill på rumpan. Du svarade alltid när man pratade med dig och du var det bästa sällskapet framför TV:n eftersom du var lika intresserad av vad som visades som oss tvåbenta.

Tack för allt du lärt mig och Grattis på födelsedagen bästa finaste klokaste Singhisen!!!