Rutan framför mig är vit. Jag vet inte riktigt var jag ska börja någonstans. Sorgen river i hela mig men jag är fast besluten att skriva om ditt liv iallafall.  Det är bara att börja skriva … oavsett hur det känns, för det skulle ju inte sluta nu hade jag tänkt mig, ditt liv alltså….inte nu, bara lite till..

singha2

Jag har mist hundar förr, hundar jag älskat och stått nära. Med Singha var det lite annorlunda. Han blev inte som de andra hundarna vi haft. Kanske kan det jämföras med att få ett funktionshindrat barn, eller också är det bara i en hundägares tänk man kan jämföra på det viset. Det är i vart fall det närmaste jag kommer när jag känner att jag vill skriva om varför Singha lärt mig så ofantligt mycket och fortfarande gör, även om han nu lämnat sin fysiska form.

Kanske kan du som läser också ta del av den gåvan som jag fått av Singha. Kanske kan ditt tänk som hundägare förändras eller något nytt och sunt väckas till liv inom dig så småningom när fröet har fått gro. Som det gjorde på mig. Jag vaknade lite och lite under nästan 9 års tid. 

Vi skulle egentligen inte alls ha en ny valp.

Vi hade ju Obi, som var 7 månader. Vi hade precis kommit hem från Thailand. Obi hade varit hos sin uppfödare med sin mamma och sin syster under vår semester. När vi hämtade honom fick vi beskedet att han inte velat ha mat på morgonen. Han var även dämpad när vi äntligen fick träffa honom igen efter veckorna i Thailand. Inte alls så där hoppig och skuttig som vi var vana vid att våra andra hundar blev när vi varit borta några dagar.

När vi kom hem förstod vi ganska snart att det var något fel som inte riktigt skulle gå över av sig självt. Vi ringde djursjukhuset och åkte till Malmö för att få Obi undersökt.

De misstänkte råttgift till en början. Vi ringde uppfödaren men fick beskedet att det kunde han inte fått i sig. Senare prover visade att något gift var det inte. Han lades in och vi fick åka hem. De misstänkte borrelia eller andra fästingburna sjukdomar (anaplasma) eftersom de vita och röda blodkropparna var mycket låga.

Antibiotika sattes in. Obi fick vara kvar på sjukhuset, han hade börjat blöda lite ur näsan och hade stora synliga blåmärken runt pungen och magen. Vi åkte dit varje dag i princip och satt med honom på kvällarna. Det var fruktansvärt att lämna men veterinärerna såg att han  blev lite bättre i början av veckan när vi varit där. Då fick de lite nytt hopp. Och vi också.

Efter nästan en vecka på djursjukhuset fick vi veta att veterinären tyckte vi skulle avliva Obi. Han var alldeles för dålig och kunde nu inte resa sig upp själv och blödde ur både mun och näsa. De inre blödningarna blev bara fler och fler och ingen av behandlingarna som sattes in hjälpte.

De misstänkte medfödd autoimmun sjukdom alternativt förgifning som inte gick att spåra, alternativt skada efter vaccin eller annan spruta. En obduktion skulle ge oss svaret sa dem. 

Vi åkte ner till Malmö, hela kroppen skrek NEJ, detta är så fel. En valp ska INTE dö. Inte bli sjuk.

Obi rullades in på bår till oss, de hade gjort fint och tänt ljus och han låg på en ullpläd och andades tungt tungt.

Hela min kropp ville därifrån. Min första Ridgeback. Min älsklingsras, min älsklingshund, skulle dö. Obi var så mild och go, kelig kille med stort hjärta och lyhördhet.

Obduktionen gav oss inget svar – bara ännu fler frågor. Var det vaccinet? Var det förgiftning? Var det något medfött?

Det sista jag ville var att börja om med ny valp – samtidigt skrek hela kroppen efter en lindring. Hålet och tomheten efter Obi var vidrig. Det kändes som att vi precis kommit över valpstadiet och skulle börja “bygga en individ”. så bara poff…borta. Oåterkalleligt borta.

Uppfödaren sa att de hade en ny kull, släktingar till Obi. Där var en hane över. Vi tvekade. Orkade vi? Skulle vi våga börja om? Var det rättvist mot den nya valpen att komma till oss som bar den här sorgen så färsk?

Vi diskuterade, och diskuterade och vände och vred på för och nackdelar. Vi kom fram till att vi alla nog behövde ett nytt litet liv i huset. Och Chivas, vår vattenspaniel behövde en ny kompis.

Jag sa att jag vill ha den “snyggaste” och bästa hanen i hela kullen. Mina ambitioner var både utställningar, träning och ev avelsarbete om han visade sig vara “tillräckligt” bra.

img_5840

Vi fick den snyggaste bästa hanen. Vi fick Singha. Han var nr 9 i kullen. Han föddes 30 dec på universums 9:onde år 2007. Han dog på sitt 9:onde år och Universums 9:onde år 21 okt 2016.

Detta som kommer är berättelsen om Singhas liv!

Del 2 följer inom några dagar.