Efter Obis död blev jag väldigt rädd för vaccin. Tänk om det var vaccinet han dött av. Vi skulle aldrig få veta. Så jag började utforska på egen hand. Läste allt jag kom över om både för och nackdelar med vaccin. Jag pratade med veterinärer och fick bl a veta att om jag var orolig gick det att dela upp första vaccinet till Singha på två sprutor istället för en. Då skulle han inte få så mycket vaccin på en och samma gång.
Jag tyckte det lät som en fantastiskt bra idé. Vi behövde då köpa en hel kartong med vaccin, vilket blev väldigt dyrt men jag vågade helt enkelt inte chansa och ta risken att vaccinera med en allt i ett-spruta.
Han var runt fyra månader och fick sin första spruta. Vi blev rådda att vänta i 2 veckor innan vi tog nästa. Något som jag senare har förstått var det avgörande ödesdigra för att Singhas liv skulle bli vad det blev.
Vi väntade 2 veckor. Åkte med honom till veterinären. Han fick sin andra spruta. Vi åkte hem. 2 timmar senare rusar han runt i panik i huset. Försöker i panik krypa in under bordet, mellan väggen och soffan. Pressa sig in i trånga utrymmen där han låg och hässjade. Jag ringde veterinären. Skräckslagen för den direkta påverkan vi såg. Som enligt oss var helt uppenbar.
Veterinären sa att om Singhas nos och ansikte inte var svullet var det troligtvis inte vaccinet utan något annat.
Jaha tänkte vi, som vadå???
Han var helt normal innan andra vaccineringen. Helt normal, trygg lugn valp.
Nu följde en tid med olika panikryck. Han sprang in i vår walk-in-closet och la sig under mina hängande byxor. Där var mörkt och troligtvis lite svalt. Där kunde han ligga i timmar.
Vi besökte olika veterinärer, alla kliade sig i huvudet. Singhas symptom var just då bl a flysnappande, dvs fångade flugor som inte fanns med munnen. Troligtvis såg han svarta prickar i sitt synfält. Han slickade sig frenetiskt på tassarna. Han rusade runt och blev orolig så fort stressnivån gick upp eller ljudnivån i hemmet.
Djursjukhuset i Helsingborg dömde ut honom och sa att han har en hunds motsvarighet till ADHD eller annan neurologisk skada på hjärnan. De rådde oss att antingen avliva eller medicinera/droga med läkemedel som trubbar av psyket.
Vi bara skakade på huvudet och åkte hem med Singha igen.
Jag började återigen mitt sökande. Jag köpte böcker för flera tusen på nätet om hundars hälsa, om avgiftning, om olika symptombilder och om alla möjliga alternativa vägar som fanns att komma tillrätta med problemet.
Jag tog kontakt med en veterinär i USA som även var utbildad homeopat. Tillsammans med henne fick vi Singha på ganska stabil mark inom bara ett år. Med hjälp av hennes råd, örter hon skickade från USA som skulle avgifta hans känsliga lever från toxinerna i vaccinet bl a. samt min bioresonansmaskin, så fick vi slut på det frenetiska slickandet, iaf i långa perioder. Blev det för mycket stress eller helt fel foder så började allt om igen.
Det gick dock snabbare och snabbare att få honom stabil igen.
Hade vi lyssnat på veterinären hade vi förlorat Singha också – vid ca 7-8 månaders ålder.
Nu valde vi att gå vår egen väg och se på Singha som vår gåva.
Vi kanske missade något med Obi, vi lyssnade inte och såg inte, så vi fick helt enkelt en ny chans att lära oss.
Tiden som följde var en ständig balansgång för att försöka hålla Singha stabil. Vi misstänkte ganska omgående att han var känslig för vissa torrfoder, och jakten på det perfekta fodret startade…
Del 3 om tiden som följde kan läsas om några dagar.
Senaste kommentarer