Singha del 3 – Torrfoder, blötfoder, barf….amputerad svans och Cushings

 

Torrfoder, blötfoder, barf….amputerad svans och Cushings

Vi märkte att Singha började flysnappa och visa stressymptom efter maten främst. Det var ca 1-2 timmar efter maten som symptomen intensifierades.

Jag började söka på olika sidor om vad folk skrev om olika foder. Jag hade redan testat alla högproteinfoder och lågkolhydratsfoder på våra andra hundar och när det gällde Singha så sa veterinären i USA att det nog skulle fungera bäst med högprotein eller barf.

Vi testade allt. Det var ingen skillnad på foder med högt protein och låga/inga kolhydrater. Möjligtvis blev han ännu lite sämre på foder som ex Orijen och Taste of Wild.

Vi bestämde oss för att gå all in och köra raw. Vi köpte vom og hundemat och kände ganska omgående att han blev lite lugnare i sina symptom efter att ha ätit.

Några år följde där allt var relativt lugnt. Han levde ihop med sin kompis, vår Irländska vattenspaniel Chivas som var 2,5 år äldre än Singha.

Chivas fick en magomvridning när han var 5 år och överlevde mirakulöst genom snabb operation och eftervård, men året efter fick han cancer i levern och vi var efter en tid tvungna att ta farväl då han blev magrare och magrare för varje dag som gick och kräktes varje dag och hade ingen aptit alls kvar. När vi fick beskedet att Chivas var dålig och troligtvis inte skulle ha så långt kvar bestämde vi oss ganska snabbt för att skaffa en tredje hund för att Singha inte skulle bli själv när det var dags för att ta farväl av Chivas.

Vi gjorde noga research på uppfödare då jag kände att jag ville ha andra linjer den här gången, för att om möjligt öka chanserna till att få en friskare hund. Valet av ras var klart sedan innan, vi var alla överens om att Rhodesian Ridgebacks var vår absoluta favorit.

När vi skaffade Chivas (Irländsk Vattenspaniel) så hade vi en golden tjej på nästan 10 år. Vi tyckte rasen verkade cool och läste egentligen inte på så mycket för vi gick mest på utseendet. Vi var inne på kungspudel först men hittade inga bruna och råkade då se en irländsk vattenspaniel i byn där vi bor och föll pladask för den hanen.

Vad vi inte visste var att den hanen hade ägare som jagade fåglar och var regelbundet ute med hunden på jakt.

Vi förstod aldrig Chivas behov och därav hade han en ganska hög stress inomhus eftersom vi inte var pålästa och tränade honom efter hans behov.

Singha hade i alla fall Lakka, vår lilla levernostjej som sin ständiga följeslagare när vi tog farväl av Chivas.

Och jag måste tillägga här att det var ett väldigt fint farväl som fick ta tid och där vi var tursamma nog att ha tid på oss att smälta och processa och acceptera att det var så det var. Jämfört med nu med Singha.

Några år av lugn följde.  Vi kunde inte träna på kurser som vi hade velat eftersom Singha inte kunde vaccineras igen. Vi fick njuta av egen träning och promenader på stranden och skjutfältet som han älskade, med bus och lek med sin kompis Lakka. Vi hade en egen hundvakt när vi åkte någonstans eftersom inga pensionat tar in ovaccinerade hundar…

Jag har aldrig någonsin förstått det där. Det är en rädsla som är helt helt absurd. I alla fall om man är påläst.

Det är som att jag inte skulle ta i hand och hälsa på folk förrän jag visste om de var vaccinerade eller inte. Det är verkligen helt sjukt. Men den åsikten hade jag inte innan jag fick Singha. Ytterligare en gåva från honom – kunskap som gett ökad medvetenhet och ett mod att våga ändra synsätt och förändra sitt tänk.

Jag var tveksam till vaccin redan när våra barn var små, men då var jag för feg och för lat för att läsa på. Inte förrän Obi dog gjorde jag min plikt och läste på som förälder. Då var barnen redan grundvaccinerade tyvärr.

Under dessa åren som var relativt lugna fick Singha små sår i pälsen och svarta fläckar på huden här och var i perioder, men veterinärerna visste inte vad det var och gav oss svampmedel att tvätta honom med i hopp om att det skulle bli bättre. Det blev inte bättre av yttre medel.

Därefter när han var omkring 5-6 så märkte vi att han ofta blödde från svanstippen. Den var hård och han viftade glatt på den och slog i den överallt så vi tänkte inte så mycket på det förrän hela svantippen plötsligt blev svart och han började gnaga på den.

In till veterinären igen. Konstaterades att vävnaden var död och det fanns inget annat att göra än att amputera en bit av svansen.

Operation innebar alltid en hel del oro inför narkos och eftervård o dyl när det gällde Singha. Vi visste att hans lever var känslig och att han skulle kunna reagera på vad som helst och vara tillbaka på ruta 1 igen.

Bara att avmaska honom var omöjligt med traditionella medel från apoteket. Han fick blodig diarré direkt. Det var till att skicka efter örter o dyl från veterinären i USA när vi skulle avmaska.

Han klarade amputeringen av svansen bra. Vi lärde oss att det fanns veterinärer som det faktiskt gick att prata med och vi var noga med att ställa tusen frågor och verkligen försäkra oss om att de förstod att Singha var speciell när det gällde känsligheten för olika substanser.

Året efter började han magra och blev lite cone-head, dvs knoppen uppe på huvudet började synas mer och mer och vi tyckte magen blev stor, men i övrigt var han mager och pälsen var i stort sett obefintligt på ena sidan och han drack väldigt mycket vatten.

Inga problem med aptiten och inga problem med glädjen och den mentala hälsan.

Av rädsla för att det skulle behövas ytterligare undersökningar och mediciner drog vi oss alltid lite längre än vad som kanske är normalt innan vi kontaktade veterinär.

När omgivningen också började reagera på hans knopp på huvudet så tog vi kontakt med veterinär på djursjukhuset och fick honom undersökt.

Domen blev Cushings syndrom och vi fick veta att han måste stå på livslång medicinering.

Ett läkemedel som heter Vetoryl skulle tas varje dag och för att veta vilken dos var han tvungen att vara på djursjukhuset i omgångar för att ”ställas in” på rätt dosering. Vi var väldigt nervösa.

Ärligt kan jag säga att det var första gången jag någonsin sett ett positivt resultat av ett läkemedel på Singha. Jag var så glad.

Jag lärde mig att allt kanske inte är pest och kolera inom läkemedel och att ibland behövs det faktiskt när man redan provat allt annat och inget fungerat nämnvärt. För alternativ har testats både på längden och tvären det kan jag lova.

På bara 2-3 månader hade vi en hund utan knopp på huvudet, med en fantastisk päls igen och en riktigt hårig svans (det som var kvar av den)…där han faktiskt i princip aldrig haft så mycket päls.

Vi kunde slappna av igen och njuta av att nu hade vi hittat rätt och Singha verkade äntligen må bättre och bättre.

Det var några turer in till djursjukhuset för att ställa om dosen lite då och då, men annars gick allt ganska smidigt fram till knutan upptäcktes.

Eftersom vi hade regelbundna kontroller av Vetorylen på djursjukhuset så bad jag veterinären ta en titt på hans småknutor på armbågarna samt en knuta bak på höger flank som var ungefär som en pingisboll i storlek.

Veterinären sa att knutorna på armbågarna kändes som kalcifierade knutor som kunde ha med Cushings att göra och höll på att försvinna. Knutan på flanken kunde vi avvakta med eller ta en biopsi för att fastställa vad det var, men växte den inte jättefort kunde vi avvakta.

Vi avvaktade, allt var relativt lugnt. Vi såg att knutan växte, men man blir lätt hemmablind kan man ju konstatera så här i efterhand. Vi började mäta den när den var ca 10 cm och därefter gick det i ganska rasande takt. Även pälsen blev under en period sämre igen men inte fullt så dålig som tidigare.

För att kunna operera den var man dock tvungen att ta ytterligare prover samt röntga för att veta vad man hade att göra med.

Varenda gång var ett motstånd att komma över för mig personligen. Att utsätta honom för alla dessa undersökningar… Men jag visste också att alternativet som flera stycken säkert hade valt, dvs att avliva honom, fanns inte på min/vår karta.

Man plockar inte bort eller eliminerar en familjemedlem bara för att man själv får det lite jobbigare rent känslomässigt och ekonomiskt. Har man inte detta i beräkningen innan man skaffar djur så ska man nog fundera en vända till.

Det är som att ha ett barn med speciella behov.

Och folk kan tycka vad de vill angående att det hade varit för Singhas skull, att han på något vis mådde dåligt.

Ja, vem mår inte dåligt av att vara sjuk och ha lite krämpor. Men inte sjutton eliminerar vi de människor som har fibromyalgi eller diabetes från planeten bara för att de lider och har det lite tufft ekonomiskt och är en allmän belastning för det ekonomiska samhället.

Nej! De har lika mycket rättigheter som alla andra som mår hyfsat bra. Och den inställningen råkar jag även ha till djur. Jag anser inte att vi har rätten att mildra omständigheterna för oss själva och ta deras liv pga att det blir ”lite jobbigt”.

Akuta omständigheter och dyl är en helt annan sak, men inte allt detta som Singha hittills gått igenom.

Jag vet många många som aldrig någonsin skulle tycka det var värt att ha honom kvar.

Men oj oj säger jag bara. Vad man missar mycket i lärdom då. Man bör veta att man får av universum det perfekta för en just nu så man kan lära sig och gå vidare och vara rik på de erfarenheter som universum gett en. Jag är väldigt tacksam för ALLT Singha gav oss under tiden han levde. Han var en sann gåva även om det var extremt mycket att ta sig igenom stundvis.

Så den där knutan då….den togs det prover på och under tiden vi väntade på svaret så började den växa extremt fort. Den blev stenhård, såret från biopsin ville inte läka utan luktade vidrigt och folk som kom hem till oss undrade vad det var som luktade så illa.

Vad som hände därefter och vilka val vi var tvungna att göra kan du läsa om i nästa del som är den sista delen.